top
Google Analytics
Opdateret d. 26.3.2017
Oprettet d. 22.12.1999
Søg i psykologibasen.dk

A - B - C - D - E - F - G - H - I - J - K - L - M - N - O - P/Q - R - S - T - U - V/W - X/Y/Z - Æ/Ø/Å - Intern/Musik
Startsiden - Features - Filosofi - Forum - Galleri - Links - Litteratur - Myter - Redaktion - Terapi - Vejledning - wahlstroem.dk


I hjärnan finns människan
(Erland Lagerroth)


I hjärnan finns människan
Hjärnan som tvåpolsmaskin
Hjärnans utveckling till ett möte mellan oordning och ordning
Hjärnan som dissipativt system
Det psykiska i hjärnan. Helhet och del.
Det fria jaget
Den Stora Transaktionen
En ny bild av människan
 

I hjärnan finns människan

Det finns något som inte går ihop i fråga om vår syn på människan. Å ena sidan är vi ganska medvetna om att människan är en oberäknelig varelse, som kan ta sig före oväntade saker - på gott och ont. Göra nya uppfinningar, tänka nya tankar och hänge sig åt känslor och lidelser som vi inte tilltrodde henne. Men å andra sidan lever vi sedan mer än 300 år också i föreställningen att människan är en rationell figur, som styr sitt liv genom medvetna beräkningar, rationella beslut. Datortekniken har lett till ett nytt nerslag för denna uppfattning: tanken att datorn en gång (snart nog?) skall bli så fulländad, att den blir som en hjärna - eller bättre. Konstgjord intelligens. Varav följer att hjärnan är som datorn: en i grunden mekanisk konstruktion, om också nog så komplicerad.

Den obetänksamme är kanske benägen att ensidigt satsa på ett av dessa alternativ i enlighet med det vanliga västerländska antingen-eller tänkandet. Men det kan inte vara riktigt: visst är vi både rationella och irrationella.

Jag har emellertid aldrig sett något försök att få ihop dessa båda bitar till en sammanhängande bild av människan, i varje fall inte på det fysiologiska planet, på basis av människans kroppsliga funktioner. Ett sådant försök föreligger emellertid sedan några år: den finländske fysiologiprofessorn Matti Bergströms bok Hjärnans resurser från 1990, sekunderad av en fiktiv variant, som berättar om en fantasiresa genom hjärnan, Den gröna teorin från 1993.

Hjärnans resurser skulle också ha kunnat heta "En ny bild av människan". För den ger faktiskt en sådan bild. Eller mer exakt uttryckt en empiriskt grundad modell av människan som själslig varelse, en modell som innefattar alla de sidor av människan som vi vet att hon har men som den traditionella (natur)vetenskapen aldrig kunnat handskas med. Det stora med Matti Bergströms bild av människan är att den inrymmer allt det som litteraturen och konsten har sett och vetat finns i människan, det besynnerliga och gåtfulla som en Dostojevskij var mästare på att gestalta. Och ändå framställer den allt detta med vetenskaplig, rationell diskurs.

Men Matti Bergström är en kontroversiell forskare, i varje fall i Sverige. Hjärnans resurser tycks bara ha fått en recension, och då en kritisk och lite förlöjligande sådan av David Ingvar i Svenska Dagbladet. Den gröna teorin, som kommit ut som pocket, har fått fler, men de har varit avvaktande eller nergörande. Mottagandet av den är dock förståeligt. Att läsa Den gröna teorin utan att först ha läst Hjärnans resurser är en ganska förvirrande upplevelse.

Det häpnadsväckande är emellertid att Hjärnans resurser samtidigt har föranlett en huvudledare i Dagens Nyheter den 30 mars 1991, som utan en skymt av kritik återger huvudtankarna i boken och framhåller att de borde leda till omprövning och omvärdering, ja till en revolution i uppfattningen av människan. Därför att, som slutorden lyder, "I hjärnan finns människan". Den ledaren - av David Ingvar betecknad som "vördnadsfull och naiv" - är ett märkligt exempel på en av idéerna i boken, nämligen att man aldrig kan förutsäga vad människan kan hitta på.

I den här situationen tror jag att det är lämpligt att nalkas Hjärnans resurser på det sätt som här har gjorts. För de flesta av oss är rätt dåliga på att bedöma fackskrifter i hjärnfysiologi, och just på det här området - spelet mellan hjärnans fysiologi och människans psykologi - är den säkra kunskapen inte överväldigande, inte så att fackmännen utan vidare kan avfärda till synes tänkvärda hypoteser från sina kolleger. Om det nu är så, att Matti Bergström har skapat en teori om hjärnans sätt att fungera, som gör det förståeligt varför människan på en gång kan vara rationell och irrationell, en teori som inrymmer allt det besynnerliga och gåtfulla hos människan som t ex en Dostojevskij var mästare på att gestalta, så är det kanske skäl att lyssna till honom.

Och därmed så att säga ta konsekvensen av ledaren i DN den 30 mars 1991.

pil opad

Hjärnan som tvåpolsmaskin

Matti Bergström är heller inte någon vanlig flummare. Han är född 1922 och var 1963-89 professor i fysiologi i Helsingfors, därtill också docent i bioelektronik. Han är medlem i både Finska vetenskapsakademin och World Academy of Arts and Science. Han har bedrivit empirisk hjärnforskning åtminstone sedan 1956; han bygger alltså inte på lösan sand. Men han tycks, när han uppnått pensionsåldern, ha velat ta ett djärvt grepp på ämnet. Han har lämnat detaljproblemen därhän och sökt skapa en helhetsbild av hjärnan. Och, om man får tro ledaren i Dagens Nyheter, därmed av människan, för "I hjärnan finns människan."

Det här helhetsgreppet innebär naturligtvis en tolkning av hjärnan och dess sätt att arbeta och är som sådan inte sann i den mening som resultatet av en empirisk mätning möjligen kan vara det. En tolkning är i bästa fall adekvat i förhållande till det som tolkas och giltig i fråga om det som är känt. (Sann är den på sin höjd för den tolkaren om det objektet i just det sammanhanget.)

Det centrala i Bergströms helhetsgrepp är nu att han ser hjärnan som ett fungerande system, ett självorganiserande system som skapas och drivs av motsättningen mellan den äldre hjärnstammen och den nyare hjärnbarken, mellan oordning och ordning. Han kallar det för en "tvåpolsmaskin", en "kreativitets-katastrof-maskin". [Bild 1]

Det här är inte så lätt att förstå, i synnerhet inte när det presenteras så kortfattat. I en intervjubok Den okända hjärnan, som första gången gavs ut 1986, försöker Bergström göra sina tankar klarare genom att anknyta till vad vi vet om höger hjärnhalva. Den anses ju vara säte för helhet, intuition och känsla i motsats till den vänstra, som sägs ha sinne för detaljer, matematik och språk (jfr Hjärnans resurser 42 och 182). På så sätt vill han få oss att förstå den del av hjärnan, som är något av en "huvudperson" i hans bok, nämligen hjärnstammen:

"Troligen är det så att höger hjärnhalva kan härledas till hjärnstammen, man kan säga att den högra hjärnhalvan är en vidareutveckling av den primitiva hjärnstammen som ju är något av hjärnans kärna. Vi vet att det är hjärnstammen som bildas först och hjärnbarken kommer sist.

De här polerna har olika uppgifter. Hjärnstammen reglerar med sina impulser medvetandet medan hjärnbarken sammanställer all information från sinnesorgan och minne.

Om vi nu tänker oss de här två polerna så avger de helt olika typer av inverkan. Djupast nere i hjärnstammen genereras det kaskader av slumpartade signaler. Oordning! Jag brukar ibland kalla det för hjärnans slumpgenerator. Hjärnbarken däremot kallar jag för kunskapsgeneratorn, den avger information - ordning. […]

När de slumpartade signalerna och kunskapen möts får vi en interaktion, en kollision mellan ordning och oordning som är mycket svår att begripa. Vår logik säger oss nämligen att antingen blir det oordnade ordnat eller vice versa - det är vår tvåvärdeslogik.

Men här finns alltså en ny princip, jag tror inte att hjärnan är tvåvärdig utan trevärdig! Och det tredje värdet - där kommer vi in på jaget. Jaget är just denna interaktion, kollision, den är hjärnans helhet. "(27)

Vad skall man nu säga om detta - även så här är det ju ganska häftigt? Bergström är som nämnts en kontroversiell forskare, i varje fall i Sverige, och den mänskliga hjärnan är universums mest komplicerade och svårförståeliga konstruktion. Kan man verkligen uttrycka sig så här om en apparat, som är så svår att komma in i när man vill se hur den fungerar?

Komma in i, ja. I boken Den gröna teorin löser Bergström det här problemet genom att berätta om en tänkt resa in i och genom hela hjärnan. Hela landskapet - för ett sådant är det fråga om - genom vilket huvudpersonen färdas fram, är skapat på basis av Bergströms teori, och det är därför boken är så förvirrande att läsa utan kännedom om teorin. "Tvenne krafter" heter första avdelningen, och där gestaltas i åskådlig och suggestiv form "Urkraften" från hjärnstammen och "Kunskapskraften" från hjärnbarken och mötet och striden mellan dem.

Jag tror att man skall se på Bergströms bild eller modell som ett förslag, men inte som en bevisad sanning om hur det egentligen går till i hjärnan. Som ett försök till tolkning, vars värde inte bara avhänger av vad man eventuellt kan konstatera om de fysiologiska processerna i hjärnan utan också av vad den säger om människan själv. Överensstämmer teorin med vad vi från andra håll vet om människan, och ger den en förklaring till människans beteende i processer i hjärnan, som är rimlig eller åtminstone möjlig? Kan vi här lära ett sätt att tänka om hjärnan och människan, som ökar förståelsen för bådadera? Det är det jag vill försöka pröva i den här framställningen.

Bergström är själv inte främmande för ett sådant synsätt. Han talar just om sin tankeskapelse som en "modell" och "bild", ja också "förenklad bild". Men samtidigt är han angelägen framhålla, att det är en "tillåten" bild, "såtillvida som den är baserad på empiriska fakta" (24, 60, 108). Och i intervjuboken Den okända hjärnan säger han: "Nu är det här inte bara någon modell som jag har suttit och funderat ut i min ensamhet. Teorin bygger på flera experimentella arbeten i bl a sinnesfysiologi och arbeten i hjärnfunktionernas utveckling som jag började med på 50-talet." (29)

Ja, det är just här kruxet ligger: den vanlige läsaren av Bergströms bok har inte stora möjligheter att kontrollera hur mycket i teorin som bygger på "experimentella arbeten" och hur mycket som han "har suttit och funderat ut i ensamheten". Basen av empiri är nog tunnare, påbyggnaden av nyskapande tolkning och spekulation större än i de flesta andra naturvetenskapliga arbeten. Men det behöver inte diskvalificera teorien i ett mer humanistiskt och filosofiskt sammanhang. Så länge det inte är fråga om rena luftslott utan om nytänkande av en fackman på basis av vetenskapliga iakttagelser.

Och det är här fråga om en forskare som utifrån sina forskningar kommit fram till ett nytt sätt att tänka. Det är därför Bergström kallar sin senaste bok "Den gröna teorin". "Grå, min dyre vän, är all teori, men livets gyllne träd är grönt", säger Mefistofeles i Goethes Faust. De orden har blivit ännu sannare, sedan de skrevs, sedan 1600-talets analytiska, reduktionistiska och mekanistiska tänkande har brett ut sig överallt. Men Bergström vill skapa ett annat sätt att tänka, som bejakar och respekterar just livet, en grön vetenskap. Det är förvisso en ambition i pakt med tiden, eller åtminstone med vissa krafter i tiden, om också inte de makthavande.

pil opad

Hjärnans utveckling till ett möte mellan oordning och ordning

Mot denna bakgrund kommer jag nu att gå vidare i Bergströms teoribygge. För han har mer att säga, mycket mer. Lite upprepningar blir det, men det kanske inte skadar, när det gäller så ovanliga materier. För det första bör det noteras, att Bergström inte opererar alldeles på egen hand: en föregångare är P D MacLean med den kända teorin om hjärnan som en treenighet av den uråldriga "reptilhjärnan", det gamla limbiska systemet och den nya hjärnan (A Triune Concept of the Brain and Behavior, 1973).

Också Bergström har åtskilligt att säga om hjärnans utveckling under äldre tider. När livet flyttade upp ur havet på land, kom det in i en värld med "brantare energigradienter" (19). Det vill säga det kom in i en miljö med större och häftigare motsättningar mellan varmt och kallt, ljust och mörkt, storm och stiltje o s v. (Gradient är ett nyttigt begrepp: ett mått på hur häftig förändringen är, hur brant stegringen eller fallet.) Det fordrades ett utvecklat nervsystem för att kunna överleva i en sådan värld, ett nervsystem som självt måste inrymma sådana motsättningar.

Eller med Bergströms ord: "Den levande organismens svar på uppkomsten av allt brantare energigradienter i vår torkande planets natur, var att huden, gränsskiktet, utvecklades till ett kommunikationssystem byggt av nervceller, med uppgiften att förmedla mellan vegetativ vävnad och omgivning. Det bildades en hjärna, vi, ‘Jag', med två angränsande omgivningar, den inre och den yttre." (146)

På det sättet är hjärnan från början "en ‘svullnad' av vår hud", den utgör liksom huden i princip en gräns mellan individen och dess omgivning. (20) Och därtil alltså mellan det vegetativa nervsystem, som dirigerar alla de kroppssystem som tack och lov förlöper omedvetet, och de sensomotoriska system, som är relaterade till omgivningen.

Det här speglas i hjärnans utveckling hos individen - och här kan Bergström stödja sig på egna konkreta forskningar. Hos barnet styrs från början motoriken av den primitiva hjärnstammens lägre delar, och rörelserna är långsamma och berör främst kroppen och delar av armar och ben som är närmast kroppen. På samma sätt utvecklas sinnenas funktioner från en primitivare form med centra i hjärnstammen: smaken, lukten och smärtan, till en mer differentierad form med centra i hjärnbarken: syn och hörsel. Ett nyfött barn kan inte med sin outvecklade hjärna urskilja det rums-tids-mässiga. Också senare kan sådana situationer uppstå, där de lägre och äldre delarna av hjärnan tar ledningen: rädsla, överraskning, känslor, sexuella beteenden, sömn, sjukdomar.

Vid studier av fosters och barns utveckling kan man på det sättet få en bild av hur hjärnans system har byggts upp och fungerar. Utvecklingen börjar, menar Bergström, innerst i kärnan, stammen, och kring den bildas koncentriska ringar av nervbanor, allteftersom individen växer. Alltså en oordnad, entropisk kärna omgiven av cirkulära reflexbanor med tilltagande ordning.

Det är, säger Bergström, - och nu är vi tillbaka vid huvudtanken - fråga om "ett system med två poler med helt motsatta funktionssätt: en entropisk kärna som sänder oordnade signaler in i hjärnan och ett negentropiskt yttre skal som sänder in ordnade signaler."

"Entropisk" och "negentropisk" - det är fråga om två begrepp som Bergström har tagit över från termodynamiken. Entropisk betyder oordnad, kaotisk, rörig, "huller om buller", och i fallet med den entropiska kärnan, den primitiva hjärnstammen, betyder det också den kraft, som kaos kan utöva. För den som har hört talas om entropidöden i samband med termodynamikens andra lag - världens upplösning och död i en slutande total oordning - kan det låta underligt med denna kraft ur kaos. För entropidöden är fråga om total passivitet, avsaknad av all kraft, därför att det inte finns några motsatser, som kan generera sådan kraft.

Men i hjärnan är det i stället fråga om ett spel, ett spänningsfält mellan hjärnstammens kaos och hjärnbarkens ordning, mellan de signaler som sänds ut från vartdera hållet. För mot hjärnstammens entropi står ju hjärnbarkens negentropi, alltså ordning, lagbundenhet. Liksom andra sådana spänningsfält eller gradienter kan det fungera som kraftkälla. Världen drivs av skillnader - se bara på fortplantningen!

Termerna entropisk och negentropisk är mycket användbara, därför att de relaterar sig till materien eller existensen i allmänhet. All materia har en lägre eller högre grad av "ordning" (bland molekyler och atomer), och alla sådana skillnader, gradienter, kan bli till spänningsfält, som genererar energi. Entropisk gradient är på det sättet en spänningsstegring eller ett spänningsfall av vad slag det vara må, där energi kan flöda mellan polerna och skapa något nytt.

"I den modell […], som kan konstrueras på grundval av de experimentella fynden," fortsätter Bergström, "möter dessa två signalströmmar varandra i hjärnans mellanskikt. Det är just denna interaktion som ger en ny bild av hjärnans arbetssätt och är nyckeln till förklaringen av en hel rad problematiska fenomen även på psykisk nivå."

Och så sammanfattar han med en reservation, som visar att tolkaren vet vad han gör: "Vår hjärna är av allt att döma [kurs. här; samma reservation på s 60 och 113] ett möte mellan oordning och ordning, mellan kaos och kunskap. […] De två ‘generatorerna' som behärskar hjärnans fysiologi får sin kraft från den inre och den yttre omgivningen, dvs från den vegetativa organismen inom oss och från den fysikaliska miljön omkring oss." (25). [Bild s 60)

Hjärnstammen tar alltså emot signalerna från det vegetativa, autonoma nervsystemet och från lägre sinnesorgan som smärtsinnet. Och den förmår lagra stora mängder sådana elektriska signaler, som den sedan kan låta strömma vidare uppåt mot hjärnbarken. Därmed stimulerar den hjärnan till att effektivare behandla informationen från sinnesorganen, och det betyder, på den psykiska nivån, att individen blir medveten om sinnesintrycken.

På så sätt reglerar hjärnstammen medvetandet, "bär" medvetandet. Den fungerar som en ‘kraftgenerator', reglerar vår vigilans och gör oss medvetna om vårt beteende" (26). Det rena medvetande, som man talar om i meditation och mystik, härrör alltså enligt Bergström från hjärnstammen. Det är "en ‘ur-förnimmelse', vars potentiella kraft vi ännu inte förstår helt. […] Men i den finns av allt att döma kreativitet och idéer i en potentiell form" (60).

Hjärnbarken däremot fungerar så att den sänder information, som den mottagit från sinnesorganen, nedåt i hjärnan. Och den kanaliserar också in i hjärnan information från generna och från miljö och uppfostran. Men individen blir alltså medveten om denna information bara om informationsströmmen möts av signalströmmen från hjärnstammen. Det vill säga det blir ett möte mellan ordning och oordning, mellan kunskap och kaos. "Allt vad vi gör har två rötter eller källor: medvetande och kunskap."

Det här mötet sker i speciella interaktionsfält, och resultatet av mötet omformas sedan till befallningar till musklerna. [Bild 2] De här interaktionsfälten kallar Bergström för det ‘neurofysiologiska Jaget'. De är svåra att säkert lokalisera i hjärnan, men den noggranna lokaliseringen är, konstaterar Bergström, "trots allt en sekundär fråga: huvudsaken är att vi vet att det ‘neurofysiologiska Jaget' är ett fysiologiskt faktum."

Modellen av hjärnan som "ett system bestående av två ‘generatorer', hjärnstammen och hjärnbarken, som förser hjärnan med medvetande och kunskap", ger en ny och mer rättvisande bild av hjärnan, menar Bergström. "Vi är vana vid att betrakta vår hjärna som ett högst ordnat system vars arbetssätt är att likna vid en logisk dators. […] Vi har blivit lärda att spontanitet och oförutsebara infall som bryter en logisk tankekedja inte tillhör hjärnans förmenta arbetssätt."

Men samtidigt vet vi "att djupt inne i människorna sitter en nyckfullhet som ständigt gäckar det ordnade beteendet både hos barn och hos fullvuxna. Trots våra rationella uppfostringsmetoder har vi inte lyckats rensa bort dessa drag". "En förklaring är att oordning är ett normalt drag hos människan och nödvändigt för mänskligt liv." (62 f)

Det är väl inte utan att man känner igen sig här, mer än vad Bergström vill låtsas om. Nämligen från djuppsykologin: Freud, Jung, Adler, Lacan. Men de representerar psykologin och inte hjärnforskningen. Det är möjligt att hjärnforskningen är mer strikt rationell i synen på hjärnans sätt att arbeta. På det tyder ju i alla fall alla drömmar om artificiell intelligens: hjärnan som en superdator och en framtida superdator, som blir som hjärnan (eller bättre). Bergström visar bättre än någon annan jag läst, att denna dröm är en chimär, en skolpojksfantasi.

Denna bild av hjärnan utvecklas närmare i ett senare avsnitt kallat "Hjärnans resurser mognar" (148-157), där Bergström kombinerar sin modell av hjärnan med en "cirkulär reflexmodell" från R Jung och R Hassler. På så sätt får han en "spiralformig utvecklingsmodell för hjärnan"… [Bild 3] Längdaxeln visar en rörelse från hjärnstam till hjärnbark men också en progression mot ökade kunskaper och insikter.

"Från spiralens smala rot som representerar hjärnstammens kaotiska processer uppstår i den fullvuxna hjärnan mot hjärnbarkens öppna ända differentierad kunskap. Härvid bildas flera stabila hierarkiska strukturer […] Varje nivå, dvs utvecklingsstadium representeras av sitt säregna språk, logik, paradigm, teori, filosofi."

"Övergången från en nivå till en annan sker abrupt som en katastrof (nedåt) eller kreativ akt (uppåt)." För varje nivå har "alltid en svag punkt inbyggd, där teorin inte håller: stället där cirkeln är öppen och det abrupta ‘hoppet' till andra nivåer [sker]. Det är som ett svart hål i den rymd som nivån beskriver." Eller som Gödels ofullständighetsteorem.

Och de här hålen förbinds sinsemellan genom vad Bergström kallar en "kaoskanal" eller "turbulenskanal" - en kanal som möjligen har en anatomisk motsvarighet i den "centrala grå substansen", en substans som man inte vet mycket om men som förbinder hjärnans primitiva delar med de högre utvecklade. Den kanalen fungerar som en transportkanal för icke-linjära fenomen, där ordning bildas ur kaos och ordning förvandlas i kaos. Kreativitet och katastrof.

"Så skulle ‘turbulenskanalen' bilda grunden för alla de fenomen i vårt mentala, andliga liv, som är så svåra att förklara med gängse rationella psykologiska teorier. Hit hör de för människan typiska dragen av mystiskt tänkande, intuition, kreativitet, självdestruktion […], visionär förmåga, religiösa tankar och erfarenheter mm. Alla dessa andliga egenskaper har så gott som förnekats av den rationella, vetenskapliga […] kunskapsmänniskan. Trots detta har den vanliga människan segt hållit sig fast vid dessa andliga drag."

Det finns alltså ett slags "direkt förbindelse mellan det stabila ‘Jaget' som besitter en fast och säker världsbild och den fullt kaotiska världen djupt inne i vår själ. Denna kaotiska värld öppnar sig som en avgrund vid vårt ordnade ‘Jags' gräns. […] Att träda över denna gräns innebär en ansenlig risk för mentala konflikter och till och med rubbningar."

"Men å andra sidan ger avgrunden en möjlighet att nå högre andliga sfärer." "Det verkar som om vi i vår iver för ett stabilt och ordnat liv, […] försummat lära människan förmågan att utnyttja" dessa rikedomar, "För detta behövs förmågan att klara konflikter och emotionella stormar."

Så sträcker sig vår andliga värld "utöver alla möjliga världar som sammanbinds till en levande spiral av en stormig, oberäknelig kanal där okända demoner […], både ‘goda' och ‘onda' […] har sitt säte. Detta är en levande hjärnas fysiologi, icke död fysik. (155 f)

Det ligger, tycks det mig, stor vikt vid den sista meningen.

Att vårt vetenskapligt inriktade samhälle fördömer allt som är "mystiskt" betyder, heter det senare, att nya idéer och värden får svårt att finna grogrund. "En dylik situation är en fara för mänsklighetens evolution. Denna evolution fordrar hjärnans ‘mystiska' resurser, som då också frigör de kaotiska och kollektiva krafterna i våra hjärnor. Endast på detta sätt kan vi hålla ihop som en art. Riter och myter har haft en viktig uppgift härvidlag: vi hjälps åt att bilda en helhet." En helhet som också kan omfatta den övriga naturen (161).

pil opad

Hjärnan som dissipativt system.

Det nya med Bergströms modell av hjärnan är att den förklarar den roll som det oordnade och irrationella, kreativiteten och katastrofen spelar i människans liv. Men detta är bara början. Vi lämnade spelet mellan hjärnstammens oordning och hjärnbarkens ordning med konstaterandet att mötet mellan de två sker i speciella, svårlokaliserade interaktionsfält, som Bergström kallade "det ‘neurofysiologiska Jaget'". [Bild 4)

"Vi är vana att tänka att då ordning och oordning möts, […], så finns det bara två alternativ: antingen vinner ordningen eller så vinner oordningen. […] Detta sätt att tänka är en sorts tvåvärdeslogik, där de enda alternativen är ja eller nej. Ett sådant logiskt, ‘binärt' tänkande behärskar även den vetenskapliga metoden.

Men hjärnan arbetar inte så. Den innehåller redan i sin byggnad, i de två generatorerna och deras mellanskikt, tre olika alternativ: ordning, oordning och ‘något helt nytt och oförutsägbart'." Detta nya och oförutsägbara kan inte förklaras av vare sig slumpgeneratorns kaotiska struktur eller kunskapsgeneratorns informatoriska logik. Det är något tredje.

"Hjärnan tycks [alltså] under evolutionen ha byggts efter en arkitektonisk princip som förenar två i sig oförenliga konstruktioner till en helhet, en hjärna." Den här principen ger hjärnan "en spänning, som i själva verket utgör en slags primus motor, en urkraft, en ‘arke-motor' för all vår aktivitet, såväl psykisk som fysisk. Detta är inte så förvånansvärt då samma bipolära tension finns inbyggd överallt i naturen: i elektriska fält med en positiv och en negativ pol, i den magnetiska polariteten, i termodynamiska entropi-och temperaturgradienter etc. Alla dessa kan fungera som kraftkällor. Så också hjärnan."

Men där "termiska energigradienter t ex i ångmaskinen förverkligar en mekanisk maskin, förverkligar entropigradienten i hjärnan en informationsmaskin. Mot denna bakgrund är hjärnans ‘Jag'-fält i själva brännpunkten i hjärnans kraftkälla, ja, ‘Jag' är denna kraft som källan, dvs di-polen (‘arke-motorn') , väcker."

Och här knyter Bergström an till Ilya Prigogine och därmed till tanken på självorganiserande system eller, som Prigogine säger, dissipativa strukturer. Prigogine har visat "att komplexa system söker sig till mellanstadier, tillstånd som visar mycket stabila strukturer, s k ‘dissipativa strukturer' som innehåller ordning, information och för detta måste förbruka energi, för att bibehålla det stabila läget. Man har antagit att vår organisms stabila organisation tillhör den här typen av struktur och att den därför konsumerar energi."

Men sådana dissipativa strukturer är möjliga också i hjärnans signalprocesser. Även jaget skulle alltså vara en dissipativ struktur. Och liksom alla sådana vara förmögen att skapa nya och oförutsebara strukturer. Här har vi alltså en förklaring till hjärnans kreativitet, dess förmåga att skapa nya idéer.(64-68)

pil opad

Det psykiska i hjärnan. Helhet och del.

Ännu så länge har vi rört oss på det fysiologiska planet, talat om det neurofysiologiska jaget. Men hur skall man då se på det psykiska? Därmed är vi inne på det till synes eviga psykofysiska problemet, frågan om förhållandet mellan kropp och själ, ande och materia. Fast det är kanske inte mer evigt än att det härstammar från 1600-talet, från Descartes' analytiska dualism.

Bergström avvisar tanken på att bara det materiella finns eller bara det psykiska, liksom också tanken att det fysiska och det psykiska förlöper parallellt med varandra. (28). "Det är på tiden att vi slutar dölja oss bakom sådana ogrundade fraser som att ‘det psykiska existerar för sig, skilt från det fysiska'. Detta tankesätt ger oss visserligen en frihet att handskas med materia utan hänsyn till det mänskliga eller det själsliga; men samtidigt strider det mot det enkla faktum att varje erfarenhet som leder till en handling, fordrar en hjärna. Det psykiska och det fysiska existerar i vår hjärna tillsammans. Denna samvaro kan på en fullt vetenskaplig bas förstås som en samvaro av ‘helhet' och ‘delar' av ett och samma system, dvs makro- och mikrotillstånd av detta system." (61, jfr 30)

Det finns alltså, menar Bergström, bara en utväg att förstå vad det psykiska är, och det är att grunda lösningen på att hjärnans helhet är det psykiska och delarna är det fysiska. Lösningen finns på detta sätt på en högre begreppsnivå, högre än den nivå där man inte ser skogen för bara trän. (28). Och Bergström har funnit dit genom att än en gång knyta an till termodynamikens begrepp, nu genom att säga, "att psyket är makrotillståndet (helheten) hos den signalrymd som nervnäten i hjärnan förverkligar. Det fysiskt-materiella är då mikrotillståndet (elementen, delarna) i denna rymd

Det är som med en gas sammansatt av molekyler. Mikrotillståndet är här molekylernas rörelseimpuls, hastighet och rörelseriktning, medan makrotillståndet är gasens tryck, volym och temperatur. De makroskopiska storheterna kan inte lokaliseras i gasen; volymen är ju hela systemet, och trycket och temperaturen avser hela volymen. På samma sätt kan psyket inte lokaliseras i hjärnan, något som är särskilt känt, när det gäller minnet. Och den psykiska kapaciteten att lösa problem och styra beteendet i olika livssituationer fordrar hjärnans hela maskineri. Vi har en mental volym, en psykisk, andlig storlek som mäter sig både i psykisk kraft och i tid och rum. (29, 36)

Och det primära i denna mentala volym är medvetandet. Det rena medvetandet innehåller inte någon inre struktur, inte några delar eller element - om det har många utövare av meditation vittnat. Fysiologiskt sett motsvaras det av den entropiska signalströmmen från hjärnstammen utan någon nämnvärd rums-tids-ordning. Medvetandet skulle alltså vara denna signalströms makrotillstånd. "Detta yttrar sig också i den integritet som våra psykiska funktioner visar: psyket är helheten i vårt andliga liv." (92 f)

"Men det som medvetandet integrerar finns i hjärnbarken, i dess rums-tids-detaljer, som den mottar från sinnesorganen. Dessa detaljer är rena element, delar, så typiska för allt som vi kallar fysisk materia. I hjärnan kan vi kalla detta ‘fysikaliska' för ett speciellt ‘tillstånd', […] , ‘mikrotilllståndet'. […] Helhetstillståndet motsvarar [alltså] det psykiska medvetandet och deltillståndet motsvarar medvetandets objekt och det materiella som når hjärnan via sinnesorganen." (93)

Men i allt som vi gör fordras ett medvetande, "att hjärnan uppvisar ett helhetstillstånd. Först sedan detta villkor uppfyllts, kan medvetandet innehålla en inre struktur, element, dvs ett ‘del-tillstånd'. Helheten går alltså före delarna i all vår aktivitet: delar är ej möjliga utan en helhet, men helheten är möjlig utan delar." (93)

"En sådan syn på helhet och delar för till bättre förståelse av både människans andliga resurser och egenskaper än den fysikaliskt-matematiska tolkningen. Enligt denna senare är alla helheter konstruerade av eller spjälkbara i delar. Vi kan nu förstå varför vår analytiska metod som naturvetenskapen begagnar sig av, inte fört till en enhetlig världsbild: den högsta kontrollen av oss själva och hela världen är helheten, makrotillståndet, psyket med dess idé-producerande kraft.

En helhet kan aldrig byggas av delar." (94) "De materiella delarnas existens förutsätter en psykisk helhet." (96)

Den psykiska verksamheten är dock alltid relaterad till hjärnans organiska processer, till det elementära fysiologiska skeendet; en psykisk existens oberoende av hjärnan är ett oting. Men enligt den termodynamiska teorin sägs makrotillståndet samtidigt vara fritt i förhållande till mikrotillståndet. Likadant med det psykiska i hjärnan: det är inte direkt bundet till de fysiologiska processerna, på så sätt, nämligen, att det ligger på ett annat plan. (34 f) Jaget är därför i princip fri att bestämma över sig själv. "'Jag' är fullt fri, en tredje kraft mellan psyket och materien." […] Denna syn befriar oss från det psykofysiska problemets dilemma." (83)

Än en gång är det fråga om sättet att tänka, att tänka på en högre begreppsnivå: spelet mellan del och helhet. Varje plan i världsordningen fungerar efter egna lagar. Något erfarenheten lär oss men som vi ständigt glömmer bort, därför att vi är låsta till ett så inskränkt perspektiv: vi ser bara trän (eller till äventyrs bara skog). Vi tänker helt enkelt för primitivt.

Absolut fritt är dock inte jaget, därför att det innehåller "en kärna som är grunden för vår medvetna existens, men är oåtkomlig för våra mentala aktioner och vårt tänkande. (Bild 5) Här bildas det innehåll, "som vi inte kommer åt med våra fysikaliska metoder (de är inte observerbara för våra sinnen)". Men det som bildats dyker plötsligt upp i vårt medvetande och får former som vi kan hantera. Här finns en kreativ potential dold i oordning och kaos. Men också en möjlighet för katastrof. (180)

"Vi har en praktisk erfarenhet av förekomsten av en sådan ‘blind fläck' eller ‘svart hål' […] genom att vi inte helt kan förstå oss själva eller vårt beteende." Men det är en god sak, menar Bergström, att vår tillvaros yttersta grund har skapats så att den är oåtkomlig för oss. "Naturen skyddar vår existens mot våra glupska tankars manipulering." (91)

pil opad

Det fria jaget

Jaget är alltså varken "psykiskt eller fysiskt, varken själ eller materia, utan något helt annat, en tredje värld för sig, som förmedlar mellan dessa två. Detta ‘Jag' behärskas inte av psykiska lagar och inte heller av fysikens lagar, utan är fritt från dessa och styrs av en tredje typ av dynamik […]" (114).

Det är fråga om vad man kunde kalla möjligheternas dynamik. [Bild 6] I hjärnan finns alltid mängder av kunskapsbärande signaler, som tränger sig på för att bli realiserade som handlingar, men bara en liten del av dessa väljs. De är så att säga ‘möjliga' handlingar, medan de utvalda är de verkliga." Tillsammans med den oordnade signalsströmmen från hjärnbarken bildar dessa signaler ett moln, som Bergström kallar för hjärnans "möjlighetsmoln".

På det sättet är "individens ‘Jag' inte alls verkligt, utan enbart möjligt. Vårt ‘Jag' är för en utomstående som observerar oss varken ‘verkligt' eller ‘icke-verkligt'. ‘Jaget' är en ‘möjlig värld'." (115 f) Man känner igen sig från Sartres existentialism. Individen skapar i varje stund sig själv genom sina val och handlingar. Existensen går före essensen. Processen slutar i dödsögonblicket: då är det sista valet gjort, och resultatet är färdigt och oåterkalleligt. Då gäller det att ha skapat ett bra jag eller i varje fall ett anständigt. (Huis clos, Inför stängda dörrar)

När en av många möjliga handlingar väljs, kollapsar resten av möjlighetsmolnet. Likheten är slående med kvantmekaniken, där subatomära partiklars bana endast kan bestämmas med viss sannolikhet eller möjlighet, och där systemet kollapsar, då en av dessa möjligheter förverkligas. Förhållandet är känt som Schrödingers tankeexperiment med katten i lådan, som dör, om en viss kvanthändelse inträffar. Så länge vi inte öppnar locket på lådan, är båda möjligheterna lika verkliga: att katten lever eller är död. (115-124) Som framgår av bild 7 har Bergström här också funnit likheter med skillnaden mellan imaginära tal och reella tal i matematiken.

Så är jaget en självständig tredje värld mellan själ och materia, den psykiska och den fysiska världen. "'Jag' är inte materia och inte själ; ‘Jag' är fri! (137)

Ett tecken på denna frihet är att jaget i sin kreativa dynamik producerar inte bara val utan också idéer, ny och oförutsebar kunskap. "Den fysiologiska motsvarigheten till detta ligger i de dissipativa strukturer i signalmönstren, som turbulenser i den kaotiska signalströmmen från hjärnstammen förmår bilda." (138)

De här nya idéerna lever i jaget som självständiga varelser tillsammans med standard-tankar, som härstammar från den konstanta omgivningen och arvsmassan. Det naturliga urvalets princip härskar här liksom överallt annars, och det ger sig tillkänna genom den kamp och konflikt, som kännetecknar det normala tänkandet. Men i jaget härskar, liksom i naturen, också en tendens åt motsatt håll, som ger sig tillkänna genom den samlande kraft, "kollektionen" i motsats till selektionen, en förenande kraft som kännetecknar tro och empatiskt tänkande.

På så sätt uppstår i jaget en preferensordning av kunskap, som uttrycker sig i en värdeskala. Jagets främsta resurs är, menar Bergström, en sådan "värdekapacitet". Jagets värld är värdenas värld, som är bebodd av idéer och tankar som föds, lever och dör på samma sätt som individerna som bär dem.

"Kollektionen" och värdena är nyckelbegrepp i Bergströms människobild. Selektivitet, kamp och fientlighet yttrar sig främst hos de lägre arterna, säger han, medan den kollektiva kraften, den dynamiskt samlande verkan "som förenar individer till sociala grupper, parning, familjeliv, släktkänsla, samhället och [som] yttrar sig i kärlek, vänskap, religion, empati" ses som utmärkande för människan.

Efter två världskrig kan detta framstå som naivt, men så ter det sig inte i Bergströms framställning. Vilket hänger samman med att skapandet av värden hos honom framstår som hjärnans och människans främsta resurs, viktigare än de två andra förmågor han urskiljer: kraft och kunskap. Under evolutionen har, menar han, "de arter som besitter värderingsförmåga vunnit ‘kampen för tillvaron'". Medan de som bara besitter kraften har förlorat eller kommer att förlora. (105)

Detsamma gäller de "arter" som sätter kunskapen främst. "Även denna art förgås då den utvecklas utan att ta i akt de faror som en omänsklig, värde-invalid inställning gentemot kunskapens destruktiva verkan för med sig." (106) Detta är naturligtvis högst aktuellt för dagens mänsklighet, i varje fall för den med västerländska ideal.

Evolutionen omfattar också värdena själva. Våra värden ligger inte färdiga i naturen "utan evoluerar från primitiva former enligt de kollektiva och selektiva lagar som gäller i vår hjärna." Så kännetecknas människans historia av en "evolution av begrepp, ord och tankar". Också av det högsta begreppet, det som människan kallar för Gud. Även Gud har "utvecklats ur primitiva former: den Gud vi nu har härstammar från en Ur-Gud, en Stam-Fader, ett Ur-värde som är gemensamt för alla människans gudar" (110).

Överallt, också inom fysiken, efterlyser Bergström ett bejakande och begagnande av denna högsta kapacitetsform i vår hjärna, förmågan att skapa värden, och han ger den rentav ett nytt namn, "enaxi" efter det grekiska ordet för värde (139 f).

Men vår tid är snarare kännetecknad av "värdeinvaliditet", av en nedsatt "förmåga att se helheter och göra urval". I dag leds vi av en "värdeinvalidiserad vetenskap som ger oss kunskap men inga värden". Och som står som den yttersta tillskyndaren till den ensidiga utveckling av den logiska kunskapsmetoden som nu behärskar vårt samhälle. "Den bidrar till samhällets "värsta sjukdom, den sociala värdeinvaliditeten". (46 f, 109)

pil opad

Den Stora Transaktionen

En nackdel, skriver Bergström, med tankesättet att det psykiska är helheten och det fysiska delarna i samma system "är att även icke-levande ting får ett ‘psyke', en ‘själ'. För de besitter också ett makrotillstånd, en helhet jämsides med mikrotillståndet, dvs de delar som utgör deras materia."

"Men", invänder han själv, "är detta en nackdel, detta att det materiella skulle besitta egenskaper som är besläktade med det själsliga?

Borde inte vi nutida människor återigen besjäla naturen så som barn gör, så som ‘primitiva' stammar, konstnärer gör - ja, även kvinnor bättre än män - för då skulle vi värdera naturen högre och inte förstöra den? […]

Att bara vi människor skulle ha en själ är en egoistisk, antropocentrisk syn och liknar en rasistisk åsikt: vi nedvärderar alla som inte är som vi. […] Det var inte länge sedan den allmänna synen bland vita var att hudfärgen var en gräns, endast vita hade en själ och ett värde. Nu nedvärderar vi växter och djur och än mer naturligtvis den icke-levande naturen.

Vi borde med det snaraste rätta till vår syn på själ och natur och utföra ‘Den stora transaktionen' - genom att avstå från vår antropocentriska syn på psyket/själen får vi i gengäld en lösning på det psykofysiska problemet: själ/psyke är helheten (makrotillståndet) hos ett system […] där del-elementen är materien." (31 f)

Sådana här tankar kan man i dag finna på många håll - en del återfinns i min bok Världen och vetandet sjunger på nytt.; också mer utarbetade tankar om hur man kan tänka sig "själen" i tingen, något som saknas hos Bergström.

Och ändå upplever vi sådana idéer som stötande och chockerande - efter mer än trehundra års indoktrinering i motsatt tänkande. Men, som Bergström säger, "Så länge det psykofysiska problemet är olöst, är alla vägar att nå en lösning lovliga. […] Vi måste finna en lösning som förenar mentala teorier med fysikaliska […]. Lösningen kan inte finnas enbart på fysikens väg eller på psykologins eller filosofins väg." (185 f) Därför arbetar Bergström genomgående efter tanken att det inte finns någon motsättning mellan det psykiska och det fysiska. (16, jfr 9)

"Och han fastslår: "Bara genom att ge själen åt de fysiska tingen kan vi lösa det psykofysiska problemet. Det är Den Stora Transaktionen, som vi nödvändigtvis måste göra för att kunna utvecklas vidare. Men priset är högt: vi är då inte längre de enda som har en själ; vi måste stiga ned från tronen och avstå herraväldet över naturen." (184)

Men den här synen förringar oss inte. Den ställer oss i "en position i naturen där vi, vårt ‘Jag'. har det största ansvaret; för det är ‘Jag' som skall föda de idéer och det värdefullaste Värdet, det som tryggar vår och hela naturens framtid, det som ger mening åt vår och naturens existens." (186)

Idén om Den Stora Transaktionen spelar en huvudroll i Bergströms Den gröna teorin, såtillvida som boken mynnar ut i en berättelse om vad som händer, när transaktionen, den "stora affären" mellan gudar och människor, genomförs i samhället.

Tanken att det inte finns någon slutlig motsättning mellan det psykiska och det fysiska har också andra aspekter. Naturen har, genom selektion och kollektion, i vår hjärna "skapat en ‘signal-rymd', ett system, en del-värld, som är tillräckligt rymlig och plastisk för att avbilda den yttre, fysikaliska och kosmiskt styrda, och den inre, organiska och genetiskt styrda miljön, samt att förmedla växelverkan mellan dem." Samtidigt får den bild vi har av världsalltet "sin färg av vår egen hjärna: i allt vi gör lämnar vi vårt ‘hjärnavtryck' på samma sätt som fingrarna lämnar sina fingeravtryck." (113, 184) Det finns kort sagt en adekvans mellan hjärnan och världen.

Därtill kommer att hjärnan tycks ha en uppbyggnad, ett funktionssätt, som i princip är densamma som för världen i övrigt. "Vi har i vår hjärna bilden av hela världen. Både i hjärnan och i dess miljö finns system som i sin kärna har en källa med en entropisk potential och runtom ett skilt system med en negentropisk karaktär. Så är det i vårt solsystem med planeterna. Samma organisation förekommer också i atomer med en kärna och elektroner som kretsar runt därom. Alltid en entropisk, oordnad kärna och ett negentropiskt system av koncentriska cirkulära skal som besitter en utpräglad ordning.

Världen är överallt byggd som ett tvåpolsystem, vars interna spänning härrör från entropigradienten mellan de två polerna. Och mellan dessa två poler försiggår processer som är baserade, icke på logiska naturlagar, utan på en kompetetiv dynamik som åtlyder helt andra principer än de logiska eller de rent kaotiska." (71) Nämligen selektion och kollektion.

"Och nu verkar det som om vår egen galax i sitt centrum skulle ha ett ‘svart hål' utan tids-rums-struktur i sitt djup. Såsom i hjärnan, där vi i slumpgeneratorns makrotillstånd inte kan skönja tid eller rum. Även i hjärnan finns tecken på ett ‘svart hål' såtillvida att enligt hjärnans katastroffunktion ‘suger' slumpgeneratorn i sig informatorisk och i tid och rum organiserat material från de negentropiska skalen och från hjärnbarkens kunskapsgenerator. Ordning bryts ned till kaos, för att enligt kreativitetsfunktionen åter byggas upp till ordning. Och överallt härskar en spiralformad struktur.

Allt detta är mer än en analogi, det syns vara ett tecken av ‘Den store arkitekten' som skapat det hela och vars ‘design' vi möter överallt. Kanske hela världsalltet är organiserat i en kaotisk kärna och negentropiska skal? Kanske ‘Den store arkitekten' själv är en ‘hjärna' vars ‘hjärnavtryck' vi ser överallt?"

Men om den saken har Bergström inte mer att säga. Han bara tillägger de redan citerade orden: "Så länge det psykofysiska problemet är olöst, är alla vägar att nå en lösning lovliga". (185 f)

pil opad

En ny bild av människan

Hjärnforskning lär vara något av det svåraste man kan ge sig på. Hjärnan är ingen öppen bok, där man problemfritt kan läsa sida efter sida. Det är därför svårt att avgöra, om Matti Bergströms tolkning av hjärnans uppbyggnad och funktion är adekvat och giltig. Men den ter sig slående och tankeväckande, och kanske kan man säga, att den är adekvat och giltig i förhållande till människan.

Och då menar jag inte människan sådan hon framstår i vetenskaper som behandlar henne styckevis och delt och för vilka objektiviteten, säkerheten och värderings-friheten(!) är viktigare än forskningsföremålet. Vetenskap för vetenskapens egen skull! Utan i stället människan sådan vi känner henne från vår egen livserfarenhet och från de mänskliga skapelser, som söker gestalta och fasthålla sådana erfarenheter, nämligen litteraturen (och andra konstarter). Bergströms framställning av hjärnans sätt att fungera stämmer väl med människan sådan hon framträder i den stora litteraturen. Först den gör t ex Dostojevskijs gåtfulla gestalter förståeliga.

Och teorin stämmer också med världen, med det självorganiserande universum, som Prigogine och Jantsch har låtit oss förstå att vi lever i, en värld där varje själv-organiserande system har en princip, en regim, ett medvetande, en själ, efter vilket det lever och fungerar.

Men den stämmer inte med den bild av människan och världen, som den självförhärligande klassiska vetenskapen från 1600-talet bjuder, den som kallar sig den moderna. Den vetenskap som för länge sedan har glömt, att den bara är en form av vetenskap, byggd på en speciell uppfattning av världen och människan, en uppfattning som, liksom alla sådana, aldrig kan bevisas. Den har därför inget mandat att underkänna och förbjuda andra bilder av människan och världen, så länge de är byggda på konkreta iakttagelser och konstruktivt kritiskt tänkande.

Till sist vill jag gärna, som en personlig bekännelse, säga att jag av Prigogine och Jantsch har fått en ny världsbild och av Matti Bergström en ny bild av människan. Mer kan man inte begära av 50 års studier.

(Tanke och känsla 1997)


Tilbage til Features            Tilbage til startsiden            Til toppen